Att tre män utan kvinnans samtycke skadar henne så att hon blöder i underlivet. Kan det vara något annat än våldtäkt? Ja, tydligen, enligt den kritiserade friande domen härom dagen. Visst, personer ska inte kunna dömas utan tillräcklig bevisföring, men nog är detta ännu ett tydligt exempel för att vi behöver stärka lagstiftningen på detta område? För mig är det väldigt enkelt: utan samtycke är det inte sex, då är det våldtäkt.
Det är dags att börja tala om ekonomisk jämställdhet och självständighet. Än idag finns en mycket svårförklarlig löneskillnad på svensk arbetsmarknad, en skillnad på cirka 7 procent mellan kvinnors och mäns löner. Till männens fördel, om nu någon trodde något annat. Finns det någon enkel lösning på problemet, att införa en jämställdhetsskatt kanske? En skatt som omfördelar från män till kvinnor? Ja, så provocerande ställer kommunpolitiker i Umeås jämställdhetsutskott frågan idag.
Och nej, jag tror inte att en speciell jämställdhetsskatt behöver införas. Det finns mycket annat vi kan göra, med lagstiftning, via fackföreningar och inte minst kommunalt som arbetsgivare. Men frågan är ändå berättigad: är vi beredda att gå från ord till handling när det gäller kvinnors ekonomiska villkor i Sverige?
Umeås jämställdhetsutskott,under ledning av min partikamrat Tamara Spiric, har höga ambitioner. De tänker göra Umeå till Sveriges ledande kommun på jämställdhetsområdet och har många idéer kring hur det ska gå till i praktiken: ”Att utjämna löneskillnader, att utmana strukturer och arbeta aktivt för en jämn fördelning av det obetalda hemarbetet, att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden, att se till att pappor tar en större del av föräldraledigheten, att utmana våra egna föreställningar och våga se saker för hur de faktiskt ser ut och inte hur vi tror att det ser ut.”
Jag tycker att Borås ska anta utmaningen. För vi behöver inte bara en kommun där engagerade feminister sett till att föra upp den här viktiga frågan på dagordningen, vi borde ha 290 sådana kommuner. Borås borde vara en av de kommuner som går i täten.
I dagens BT uppmärksammas den redan omstridda FP-motionen om utökad alkoholrepresentation i Borås Stad. Anita Persson klargjorde med den äran varför Vänsterpartiet tycker att det är självklart att säga nej till alkoholrepresentation. Tyvärr lät det i artikeln som om alla partier har ”fri omröstning” i frågor som rör alkohol. Det verkar vara så i många partier, men Vänsterpartiet har tagit tydlig ställning emot. Vid flera träffar med våra förtroendevalda och på medlemsmöte har jag lyft frågan för att vara säker på att jag kan argumentera fullt ut för Vänsterpartiets räkning. Vi har varit helt eniga. Det finns flera goda skäl till vårt ställningstagande. Det är mycket enkelt. För det första är det självklart för oss att skattemedel ska hanteras varsamt och inte gå till bjud-alkohol, oavsett om det kallas måltidsdryck eller ej. Det tyngre vägande skälet är emellertid att vi som kommun inte ska stänga människor ute från kommunala tillställningar genom att servera alkohol. Många människor lever med ett missbruk och klarar inte av att ta ”bara ett glas vin” till maten. Härutöver finns det fler argument, som att beslut om utökad representation vore otidsenligt och att det vore mer positivt för Borås att profilera sig som ett sunt alternativ utan alkohol men med ekologisk mat och dryck till exempel. Personligen tycker jag att dagens regler är otydliga och erbjuder för många kryphål. Det finns som jag ser det helt enkelt inga goda skäl till att en kommun ska använda skattepengar till alkoholrepresentation vid några tillfällen.
I dagens BT kan man läsa om hur kommunstyrelsens ledamöter använder sociala media. Jag blev inte direkt förvånad över att vara en av dem som använder dessa mest. För mig är det ett bra sätt att snabbt nå många – och förhoppningsvis kunna få respons på politiska förslag eller idéer om vad som är viktigt att driva för frågor för boråsarna. Dessutom är det väldigt roligt! Samtidigt kan jag tycka att det är lite problematiskt att politiker ”måste” finnas i olika sociala media, jag menar om du inte själv är intresserad av att följa debatten på Twitter lär du knappast bli speciellt intressant för andra att följa…
Ett problem med politik på nätet är att den riskerar att bli väldigt svartvit. En statusuppdatering på Facebook eller Twitter blir sällan nyanserad. Fast kanske är det också poängen – saker och ting blir väldigt tydliga, även för den som vanligtvis inte är så politiskt intresserad. Ibland slår det dock över. Vi är många som fått uppleva det så kallade näthatet på nära håll, men kanske är det just därför det är viktigt att som lokalpolitiker finnas i sociala media, att stå för något annat.
Hur som helst – har du lust är du självklart välkommen att följa mig på Twitter (@idalegnemark) och Facebook (@Ida Legnemark)!
För ett tag sedan läste jag Maria Svelands bok Hatet – en bok om antifeminism. Sveland har fått en del kritik för boken, från alla möjliga håll (recension i svd och flamman t ex), och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag började läsa. Och visst, det är på många sätt Svelands egen berättelse, med utgångspunkt i hennes bild av feminism och hennes möten med antifeminism. Jag förstår att vissa kan tycka att det gör boken snäv (många har ju också försökt förminska hatet Sveland upplevt, för att hon är en ”privilegierad kvinna” – det möttes emellertid upp i en bra debattartikel på dn för några dagar sedan), men jag uppskattar det raka tilltalet. De nedslag i svensk samhällsdebatt från 2005 och framåt är väl valda och en bra påminnelse för den som lockas tro att ”världens mest jämställda land” är klara med kvinnokampen.
Det faktum att Sveland kort efter att Hatet publicerades mötte Janne Josefsson i en av allt att döma mycket märklig debatt ska väl inte påverka omdömet av boken, men jag kan inte låta bli att tycka att det visar på behovet av att fler protesterar mot kvinnohat och feminism-fobi.
Blunda ett ögonblick! Blunda och föreställ dig världen precis så som du vill att den ska se ut. När jag gör det så ser jag en värld där vi tar hand om varandra, lever tillsammans som jämlikar. Det spelar ingen roll om du är ung eller gammal, kvinna eller man, svensk eller invandrad, för vi behöver alla varandra, bryr oss om varandra. Våra liv är meningsfulla. Vilket behov av alkohol och droger finns i en sådan värld? Jag tror behovet är väldigt litet. Kanske är det en drömvärld, men vi har alla ett ansvar att kämpa för att förverkliga den drömmen.
Idag har jag talat på IOGT/NTO-evenemanget Folknykterhetens dag i Stadsparken. Jag talade bland annat om aktuella folkhälsofrågor i Borås och om mina egna erfarenheter. Jag har talat på folknykterhetens dag i Borås otaliga gånger, men det är alltid lika hedrande att få vara ett av inslagen under en dag som kanske bäst beskrivs som familjefest.
Den som har starka åsikter om något stöter ofta på reaktioner. Jag har aldrig blivit förvånad över att bli emotsagd när jag talar om kvinnors rättigheter, om kamp mot rasism eller homofobi. Jag vet att det är frågor som väcker starka känslor. Men jag måste erkänna att jag aldrig upphör förvånas över det motstånd jag möter när jag pratar om en restriktiv alkoholpolitik, om att främja folkhälsan. För inget verkar vara mer provocerande i Sverige än att som vuxen säga: nej, jag dricker inte alkohol och nej, jag vill inte verka för att andra gör det heller.
I Kommunfullmäktige hade vi i höstas en lång debatt om huruvida krogarna skulle få ha öppet en timma längre eller inte. Krögarnas fria företagsamhet var det tyngst vägande argumentet för, men för mig ska inte några fås möjlighet att tjäna pengar sättas före folkhälsa och säkerhet. Vi vet hur mycket alkoholvåldet kostar både i pengar och mänskligt lidande redan idag, varför riskera att utöka det?
Snart väntar ytterligare en debatt, som även den verkar som måttbeställd från alkohol-lobbyn. Ska kommunen få bjuda på alkohol eller inte? För mig är svaret så självklart – givetvis ska inte våra gemensamma skattemedel bekosta bjudsprit, självklart ska inte kommunen ordna tillställningar som stänger människor ute för att alkoholen flödar på luncher eller middagar. Tyvärr verkar detta långt ifrån självklart för många andra. Men jag ser fram emot den här debatten. Jag är övertygad om att det finns ett starkt folkligt stöd för en restriktiv linje i just det här fallet.
Kanske kommer jag i den debatten att få höra att det är lätt för mig att säga nej till alla förslag som utökar tillgången till alkohol i Borås, jag som själv inte dricker. Och visst är det så, men jag har mycket goda skäl till det. Jag har sett baksidan med alkohol och droger på alldeles för nära håll för att vara oberörd. Visst påverkar det mina val och ställningstaganden. Men jag tycker att det är med rätta.
Jag har precis läst ut Katrine Kielos Det enda könet. En kritisk granskning av ”den ekonomiske mannen” och det faktum att så kallad rationell ekonomi är dagens religion i västvärlden. Det är som alltid roligt att läsa Kielos, hon skriver så att en vill fortsätta läsa, skrattar igenkännande och knyter näven. Framför allt erbjuder boken goda exempel hur det manliga fortfarande är norm och hur kvinnor osynliggörs eller tvingas förhålla sig till män/patriarkatet. De historiska exemplen och kopplingarna till samtiden är effektiva. Ja, det enda jag egentligen saknar är slutsatserna. Visst, Kielos är tydlig med att en annan ordning där ekonomi i te används för att förtrycka människor och upprätthålla patriarkatet vore bättre. Inte minst eftersom vi inte är ensamvargar utan sociala varelser. Men hur? Där har tyvärr inte Kielos mycket att säga i den här boken – men jag skulle ändå säga att Det enda könet är läsvärd och en bra utgångspunkt förvisade diskussioner.
Idag har jag haft den stora förmånen att med jobbet få delta på Skolriksdagen, en konferens för tjänstemän och politiker i förskola och skola i Sverige. Dagen har varit full av intryck och information att smälta, jag tänkte skriva om flera saker här på bloggen. Och då skriver jag som politiskt engagerad. Först ut en kommentar till utbildningsminister Björklunds framträdande i förmiddags.
Det var första gången jag hörde Björklund live och det ska sägas till hans försvar att han faktiskt framstod som mindre kolerisk idag än i de tv-debatter jag tidigare sett honom i. Ja, det var nästan som om han var lite på defensiven, försiktig inför publiken som i stora delar bestod av en tjänstemannakår som blir allt mer kritisk till hans politik.
Björklund lyfte tre områden för framtida reformer: bristande likvärdighet, nyanlända elever och läraryrkets status. Så långt kan vi också vara överens: här finns mycket att göra. Mest fokus var det på det första området.
Intressant nog lyfte ministern under bristande likvärdighet att det fria skolvalet ”på marginalen” kan förstärka segregationen. Dock är det fortfarande viktigare att aktiva, välutbildade föräldrar får välja fritt, än att vi verkligen arbetar mot den ökande segregationen. Det halva medgivandet som citatet om negativa effekter på marginalen ändå var visar emellertid att Björklund har börjat förhålla sig till den kritik som inte bara den politiska vänstern utan också en rad forskare lyft. Det är bra. Däremot nämndes i te med ett ord det gigantiska problemet med vinstdrivna skolföretag – kanske för att inte ens Björklund kan komma på något gott att säga om dem. Riktigt intressant var det att höra Björklund kritisera undervisning som bygger på elevers eget ansvar och stöttning från hemmet. Det hade varit riktigt roligt att se honom våga gå hela vägen med detta resonemang och faktiskt lyfta det gamla v-förslaget om att skolarbete ska göras i skolan och inte hemma…
I övrigt kändes mycket igen: läraren måste återerövra katederundervisningen, uppskärpningar och fler krav ska stärka yrkets status, undervisningstiden ska utökas och så vidare. Dessutom upplystes vi om att det i finska skolor varken finns klotter, problem med skolk eller elever som kallar sina lärare för könsord, så därför kan vi inte ha det som i Finland!
Efter Björklund fick vi lyssna till fantastiske Andy Hargreaves (inte otroligt att jag återkommer och skriver mer om honom framgent). Sorgligt nog hade ministern gått hem då. Hargreaves har undersökt vad som utmärker de mest lyckade skolsystemet i världen. Här har Sverige en läxa att lära. Varken centralisering eller fri marknad kan hjälpa ett skolsystem i gungning. Nationella prov ska användas sparsamt. Och i Singapore jobbar man just nu efter devisen Teach less, learn more. Kanske något för utbildningsministern att fundera över.
Har ni också sett Lisebergs reklam med ledsna barn? Barn som ”tvingas åka till Kreta i sommar” och är så ledsna över det, eftersom de hellre skulle åka till Liseberg. Misstolka mig inte, jag fattar poängen och jag gillar Liseberg – men är det inte rätt osmakligt med tanke på alla barn som varken kommer till Kreta eller Liseberg, som får vara glada om det finns mat på bordet varje dag och som tvingas hitta på vilka aktiviteter de gjort under sommarlovet när de kommer tillbaka till skolan och träffar sina kompisar?
Igår var jag i fina Bohuslän och höll kurs om feministisk politik för nya partikamrater i Tanum – väldigt givande! Jag passade dessutom på att ta med dottern till stranden en stund och vi kan väl konstatera att det räcker med hink och spade för att roa henne. Men visst är det lättare att instämma i att de bästa sakerna i livet är gratis, när man dessutom skulle ha möjlighet att åka till Liseberg om man ville. Än så länge är dottern för liten för att ha uppfattat att dyra saker ger prestige, ledsen blev hon bara när vi behövde gå hem från stranden – men för lite äldre barn kan jag tänka mig att Lisebergsreklamen känns som ett hån.
Årets rödaste högtidsdag, 1 maj, börjar lida mot sitt slut. Det har varit en fullspäckad dag och glädjande nog verkar det ha slagits nya deltagarrekord i vänsterpartiets firanden runt om i landet. Jag firade för första gången utanför Sjuhärad. Tidig avresa från Borås till Motala, där jag bara han av tåget innan det var dags att hålla tal och sedan vidare till Linköping för att än en gång tala om arbete, rättvisa och välfärd. Både i motala och linköping var det rekordmånga deltagare, hedrande att bli inbjuden och få vara med om det. Ung vänster Östergötlands ordförande Fanny talade också på båda ställena – en helt fantastisk talare! I mitt tal fokuserade jag bland annat på arbetsmarknad, rasism och migrationspolitik, men mest applåder fick jag när jag kom in på välfärd utan vinstintressen och feminism. Vem vet, kanske blir valda delar av mitt tal till en debattartikel eller ett blogginlägg längre fram? Men nu ska den här fritidspolitikern unna sig en välbehövlig stund i läsfåtöljen med en spännande bok, lite avkoppling innan det är dags att gå till jobbet igen. Och ja, jag ser redan fram emot nästa års 1 maj, valår och vänstervindar, vi ses i demonstrationstågen <3
