Så var det dags att dra igång friskoledebatten igen. Det kan ju tyckas tröstlöst, men inte desto mindre viktigt. Vid dagens KS-sammanträde presenterade majoriteten ett förslag på höjda ersättningsnivåer till friskolorna. Förmodligen förstår de flesta att detta kommer att ske på bekostnad av den kommunala skolan. Vilka var då argumenten för att göra på detta viset? Jo, i vanlig ordning, ”valfrihetsargumentet”. Det är viktigt att föräldrar kan välja mellan olika skolor. Varför? Jo, även detta framkom med all önskvärd tydlighet, när en av majoritetens representanter förklarade att det faktiskt finns några föräldrar som bor i ”problemområden” som vill engagera sig i sina barns utbildning och då skall de kunna välja skola åt sina barn.

Mer cyniskt än så kan det knappast bli. Det är uppenbarligen så, att borgarna vill späda på segregationen, i stället för att skapa en kommunal skola med hög kvalitet. När valfrihet innebär friheten för vissa att välja bort en skolgång tillsammans med andra grupper, då är valfriheten inget annat än gammal unken högerpolitik, en återgång till forna tiders system där människor med olika bakgrund separerades från första början.

En skola är, enligt mitt sätt att se, en utmärkt arena för möten med olika människor. Där kan man lära sig av varandras erfarenheter, där kan man lära sig att man trots olikheter har mycket gemensamt – framför allt ett lika värde. Om skolan blir mer segregerad cementeras orättvisa strukturer. Skolan borde i stället bli en plats där alla får chansen att utvecklas till det man vill, klass, kön eller etnicitet skall inte sätta gränser för val av framtid. En sådan skola skulle kunna möjliggöra sann valfrihet – men det är uppenbarligen en valfrihet som högern är livrädd för!

Filed under: Skolpolitik by Ida Legnemark