Varje gång jag träffar min morfar får jag en liten politisk utskällning. Inte för att vi har olika uppfattning egentligen, men för att han tycker att jag borde skriva fler debattinlägg om pensionärernas tuffa livsvillkor. Så på morfars begäran kommer här ett litet försök, inspirerat av Lasse Ohlys och PRO:s anförande på KOLA-dagarna…

Som fackligt engagerad suckar jag och beklagar mig över löneökningar på två procent på ett år – men tänk då på pensionärerna! Sedan 1990-talet har lönerna i Sverige stigit med cirka 40% medan motsvarande siffra för pensionerna är 0,1%. Man kan inte tro att det är sant. Så tackar vi dem som under åratal har jobbat och slitit för att förverkliga välfärdsstaten, så tackar vi dem som med politiskt och fackligt engagemang kämpat sig till de rättigheter vi idag tar för givet.

Varje gång jag besöker mina äldre släktingar förvånas jag över hur de får vardagen att gå ihop. De berättar om skrattretande pensionshöjningar på tre kronor per år, höjningar som känns som ett hån. De är förbannade och det med rätta.

Borgerliga politiker talar ofta i fina ordalag om valfrihet, men om valfrihetens enda innebörd är att få välja vilket privat vårdbolag som skall tjäna pengar på oss på vår ålders höst är det en valfrihet jag inte ger mycket för. Var finns den reella valfriheten om man lever på existensminimum?

Vi i Vänsterpartiet har tröttnat på att se våra äldre behandlas som andra klassens medborgare och driver nu tre konkreta krav i riksdagen:
- Höj garantipensionen
- Höj bostadstillägget för pensionärer
- Börja återställandet av pensionerna

Det är många år kvar tills jag blir pensionär, men jag tror att många yngre med mig tycker att pensionsfrågan är oerhört viktig. Vi som är unga idag har de äldre att tacka för vår tid i barnomsorg och skola, för vår tand- och sjukvård med mera. Satsa därför på en grupp som är värd trygga och värdiga liv, satsa på pensionärerna!

Filed under: Allmänt by Ida Legnemark