Efter en lååång natt var det dags att starta igen klockan nio i morse. Jag hade anmält mig till talarlistan för att prata om att förtydliga det feministiska perspektivet i kongressuttalandet. Visst är det konstigt att man blir mer nervös för att tala inför sina partikamrater än inför sina politiska motståndare i KF?!

Såhär såg jag ut i talarstolen…

PS Det blev precis som jag ville i frågan om sextimmarsdagen – en gyllene medelväg, målet finns kvar, men vi inser att vägen dit går i många små steg…

Filed under: Uncategorized by Ida Legnemark