Att göra något åt missbruket, ja set är väl en bra idé, men min mening är att svenska politiker för mycket fokuserar på restruktioner, vilket bara i sig är ett underkännande av människors förmåga att styra sitt eget liv, och ännu värre, represalier, som bara leder till ökade sociala och psykiska problem och till rena trotsreaktioner och i regel bara förvärrar situationen för dem som redan har problem.
Nu får man ju heller inte glömma att c:a 90% av befolkningen kan hantera lättare droger som cannabis och alkohol utan att bli verkligt beroende, och att de flesta också klarar att pröva tyngre saker utan att fastna.

En anledning till vad jag ser som hysteri i den här fdrågan är att det bara är problematikerna som märks. ”Hälsan tiger still” som det heter. Det finns med andra ord ett stort mörkertal av droganvändare som mest har glädje av sin drog och har lärt sig hantera den konstruktivt. Nu vet jag att vissa anser att det inte finns något konstruktivt droganvändande, och det tror jag beror dels på ovanstående, dels på en sorts fobi som grundar sig i puritanska ideal och även på ren okunnighet. Det man inte är bekant med skrämmer!
Kan det rent av finnas en avundsjuka gentemot individer som lyckas ha glädje av sina droger, som om det vore en sorts fusk i kampen för tillvaron?
Frågor som delvis besvarar sig själva förstås.

För den som tvivlar på saken kan jag bara hänvisa till egna och andras erfarenheter för att på heder och samvete, som det heter intyga att ett konstruktivt ickemedicinskt droganvändande inte bara finns, utan ochså är vanligt, och att ett ungdomligt exprimenterande för det mesta är mer lustfyllt och spännande än det är farligt.
Chockerande påståenden kanske, men inte desto mindre sanna!

En konsekvens av den svenska inställningen att det inte existerar lätta droger är att de tyngre inte längre ses som tunga, utan bara som ”knark”. Knark som knark, och då kan man ju lika gärna röka heroin som hasch, vilket ochså är vad som mer och mer händer.En annan konsekvens är att drogerna blir ännu mer lockande för riskvilliga personer som gillar ”förbjuden frukt”.De ungdomar som hamnar på sjukhus pga droger är naturligtvis just de som överdoserat heroin, injicerat med smutsiga verktyg eller slarvat med sin lösning eller överdoserat GHB, kanske i okunnighet druckit alkohol i kombination med GHB. Inte vanliga haschrökare i all fall!
Talet on haschpsykoser är bara en del av skräckpropagandan. Enligt psykiatern och psykoanalytikern Kohut är dåliga reaktioner på cannabis ett tämligen säkert tecken på en underliggande personlighetsstörning. En sådan brukar leda till psykotiska episoder då och då med eller utan droganvändning!
Det är betecknande hur man illustrerar ett reportage från droganvändning och dödsfall hos backpackers i Kanbodja med bilder av folk som röker en joint. Den här sammanblandningen sker ständigt.

När det gäller alkohol finns inget större mörkertal efterssom det är legalt och accepterat i högre grad än andra droger. Alla vet att bara c:a 10 procent av dem som börjar dricka får påtagliga alkoholproblem, och de flesta känner till värdet av några öl efter jobbet, eller snapsarna vid kräftskivan. Likväl måste alla med någorlunda gott omdöme erkänna att alkoholen är en ganska tung drog med ovanligt otäcka verkningar för den som blir beroende. Det är ett elände att vi råkar ha tradition på just det medlet, men jag tycker ändå traditionen fyller en funktion för de flesta människor.

Men frågan var: Vad göra?
Förslagsvis måste man arbeta för ett humanare samhälle där färre människor utvecklar så mycket psykosociala problem att de går från bruk till missbruk. Dessutom bör informationen vara saklig. Skräckpropaganda leder till misstro mot all information. Till sist tror jag att det vore bra om folk hade en mer realistisk uppfattning om situationen och gjorde sig av med sina moralistiska skygglappar. Då skulle den allmänna acceptansen för den nuvarande destruktiva narkotikapolitiken, med fängelse och tvångvård, ingrepp av sociala myndigheter med åtföljande stigmatisering av unga människor, fosterhemsplaceringar och annat, den acceptansen skulle minska. Som resultat kan man då hoppas att samhället slutar tillverka problem på det här området i stället för att lösa dem.

Att låta folk växa upp så de kan ta egna beslut är inte detsamma som att låta folk gå ner sig.
Men det kommer väl alltid att finnas problematiker som trasslar till det för sig på olika områden i livet. Det finns risker, och det är ochså en del av tjusningen med att fritt få välja en optimal livsstil, dvs en balans mellan glädjeämnen, kickar och faror. Sunda människor som lärt sig ansvara för sitt eget beteende lär inte ha så stora problem med den saken, men naturligtvis måste de som får problem erbjudas hjälp. Vad som sedan är bra hjälp är ochså en intressant fråga. De traditionella behandlingshemmen brukar ju inte lyckas med så mycket mer än att tjäna pengar åt sig själva. Jag vet att socialstyrelsen försökt utreda det här problemet, och faktiskt kommit fram till en del vettiga alternativ.

Förvånad!

Är det verkligen ingen som har reagetat på Idas bekymmer betr. läget, eller mina kommentarer?