Debatten om feminism eller om jämställdhet i stort är så gott som död i min lokala tidning…  så utifrån Vänsterpartiets recept på jämställd ekonomi har jag satt ihop ett debattinlägg som kanske kan väcka liv i debatten igen… håll till godo!

Sverige 2009. Fortfarande har kvinnor lägre inkomst och mindre makt och inflytande i samhället än män. (SCB, Lathund om jämställdhet 2008). Fortfarande står kvinnor för den största delen av det obetalda arbetet med hem och barn. Fortfarande är kvinnor oftare långvarigt sjukskrivna än män. Den moderatledda regeringens politik har dessutom ökat orättvisorna och minskat jämställdheten.

Sverige har ofta kallats världens mest jämställda land. Orsaken till detta är inte främst vår jämställdhetslagstiftning, utan snarare den politik som präglat Sverige alltsedan efterkrigstiden: en politik för sysselsättning och för en utbyggd allmän välfärd. Trots att en generell välfärd och en väl fungerande offentlig sektor är grundläggande för jämställdheten mellan män och kvinnor har regeringen sedan valet 2006 gjort stora försämringar av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Nedskärningarna i socialförsäkringssystemet har slagit särskilt hårt mot kvinnor som grupp. Kvinnor är oftare visstidsanställda, deltidsarbetslösa, föräldralediga, ensamstående med barn eller långtidssjukskrivna än män.

Samtidigt har regeringen sänkt skatten för dem som har arbete och avskaffat förmögenhetsskatten. Mellan 2006 och 2008 ökade gapet mellan kvinnors och mäns genomsnittsinkomster med fyra procentenheter. Det innebär en inkomstskillnad på 1000 kronor per månad. År 2009 har inkomstskillnaden ökat till 1092 kronor, allt enligt Riksdagens utredningstjänst. Högavlönade män i storstadsområden är vinnare på regeringens politik medan lågavlönade kvinnor i glesbygd är de stora förlorarna.

De ökade ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor strider inte bara mot riksdagens jämställdhetspolitiska mål. Med regeringens ansvarslösa och könsblinda politik riskerar klyftorna mellan kvinnor och män att fördjupas ytterligare i den pågående lågkonjunkturen. Kvinnor drabbas på flera sätt hårdare än män av neddragningar i de offentliga välfärdstjänsterna. Som offentligt anställda får de ta konsekvenserna i form av sämre löneutrymme, minskad bemanning, risk för uppsägning och arbetslöshet. Samtidigt flyttas ansvaret för omsorg om barn, äldre och personer med funktionsnedsättning över på anhöriga, i praktiken oftast på kvinnor. Regeringen omvandlar på så sätt det arbete som varit professionellt, avlönat och gemensamt finansierat till oavlönade kvinnosysslor. Därmed har man tagit ett kliv tillbaka till de förhållanden som rådde före 1970-talets expansion av den offentliga välfärdssektorn.

Vi kan redan nu se konsekvenserna av regeringens högerpolitik. Siffrorna talar sitt tydliga språk, regeringen har tagit ett stort steg bakåt när det gäller jämställdheten. I stället för dumsnåla besparingar på den gemensamma välfärden och skattesänkningar för dem som redan har mest borde man använda sitt politiska inflytande för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Vänsterpartiet har flera konkreta förslag för ökad jämställdhet, några av de viktigaste är:

• Satsa på välfärdsjobben, anställ i den gemensamma sektorn

• Höj lönerna i de kvinnodominerade branscherna

• Återställ de svenska tryghetssystemen

Högerregeringen tycker sig inte ha råd att satsa på jämställdheten. Däremot har man råd att sänka skatten för dem som redan tjänar mest och genomföra reformer som uppenbarligen missgynnar kvinnor som grupp. Det är en märklig inställning. Regeringen borde fråga sig: hur länge till kommer kvinnor i Sverige att gå med på dessa försämringar, hur länge till kommer kvinnor att acceptera att lägre inkomster och mindre makt och inflytande i samhället?

Filed under: Feminism by Ida Legnemark