Häng med i bloggstafetten!

Idag är det internationella kvinnodagen och vi är ett gäng rödgröna som stafettbloggar under dagen. Innan mig bloggade Hannavictoria

Nu är det min tur, häng med!

Är det privata politiskt, är det nödvändigt att prata om sexualitet i jämställdhetsdebatten? Självklart, svarar jag, men i ett samhälle där vi vänsterfeminister å ena sidan angrips av stock-konservativa moralister och å andra sidan av hyperliberala prostitutionsivrare, är kravet på rätt till sin egen kropp och sexualitet långt ifrån accepterat.

I internationella sammanhang talar vi ofta om SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa. Detta är av FN fastslagna rättigheter, som omfattar sexualupplysning, preventivmedel, abort, mödravård, rätt till frivillighet i sexuella relationer och rätt att frivilligt ingå äktenskap. I dagarna pågår en FN-konferens i New York (”Bejing +15″ en uppföljning av toppmötet i Bejing 1995). Vänsterns Eva-Britt Svensson (ordförande för jämställdhetsutskottet i EU) har fått med EU på en bra resolution där SRHR är i fokus. Tyvärr verkar det dock inte bli något genomslag för dessa viktiga frågor den här gången heller…

I Sverige är dock inte SRHR ett allmänt känt begrepp och när man förklarar vad det innebär tycker många att vi i Sverige, ”jämfört med andra länder har det rätt bra”. Och visst är det så. Vi har sexualundervisning i skolan. Vi har möjlighet att skaffa preventivmedel eller göra abort. Vi har rätt till frivillighet i sexuella relationer. Vad man emellertid måste fråga sig är: är de rättigheter vi har tillräckliga? Jag svarar nej på den frågan.

Sexualundervisning har förekommit i svenska skolan sedan länge, men handen på hjärtat, är den tillräckligt bra? Självklart finns det skolor där det funkar jättebra, men läromedel där homosexualitet framstår som ett problem och där tjejer förväntas intressera sig mest för mensskydd och oönskade graviditeter är väl ingen höjdare – och jag tror tyvärr inte att de är speciellt ovanliga. Att tjejer överhuvudtaget skulle ha en egen sexualitet och lust att ha sex osynliggörs ofta, och för den flicka som faktiskt visar att hon gillar sex faller domen snabbt – glåpord som ”hora” och ”slampa” blir en del av vardagen. Detta till trots finns det de som anser att ”radikala” grupper inte skall få komma in i skolan och undervisa om sexualitet, så argumenterar t.ex. en företrädare för Timbro i senaste numret av lärarfacktidningen ”Skolvärlden”. Det finns ett behov av att ungdomar skall få prata om sexualitet i skolan – det handlar dels om att utmana traditionella bilder av manlig och kvinnlig sexualitet och av heteronormen, men också om att bygga upp självkänsla och våga säga nej.

Att ha rätt till sin egen sexualitet innebär också att slippa hot om sexuellt våld. Även om det inte är lagligt att våldta någon i Sverige, tror jag att de flesta tjejer upplevt oro någon gång då de gått hem på egen hand en mörk kväll eller till och med struntat i att gå ut ensam på grund av rädsla. Det finns nämligen en obehaglig vetskap bland oss tjejer: det är vårt fel om vi utsätts för övergrepp. Kanske har vi för kort kjol, för tajt tröja eller så har vi druckit ett glas vin för mycket. Det står inte i lagboken, men vi har läst tidningsartiklar om hur tjejer dömts förut, därför är vi försiktiga, därför tvingas alla vi tjejer ta ansvar för något som egentligen är en liten grupp mäns problem.

Samma sak gäller prostitutionen. Där hamnar de prostituerade kvinnorna i förgrunden, i ändlösa diskussioner om vad som kan räknas som ”frivillig prostitution” eller inte. Men grundproblemet är mäns efterfrågan på sexuella tjänster. Handeln med kvinnors och flickors kroppar är den yttersta manifestationen av mäns våld mot kvinnor och ett uttryck för den ojämställda värld vi lever i. Forskning visar att dödstalet för prostituerade kvinnor är 40 gånger högre än för befolkningen i övrigt. Enligt Europol påträffas årligen hundratals skjutna, strypta och misshandlade kvinnokroppar tillhörande kvinnor som blivit utsatta för sexslavhandel. Att då tala om prostitution i termer av frivillighet är absurt.

Visst har vi tjejer i Sverige kommit en bit på väg mot ett jämställt samhälle och visst har vi i större utsträckning än kvinnor i många andra länder rätt till vår sexualitet. Men bättre än i många andra länder är inte bra nog. Ett demokratiskt, jämställt samhälle kan inte acceptera mäns våld och den vardagsädsla och begränsade livsutrymme det orsakar kvinnor. Ett demokratiskt, jämställt samhälle kan inte blunda för att prostitutionens problem är köparna, inte säljarna. Det är min övertygelse att en stark vänsterfeministisk röst i det rödgröna samarbetet kommer att arbeta med jämställdhetsfrågor i alla politiska områden, när vi vunnit valet i september. Det kommer att handla om löner och arbetsvillkor, om hälsa och föräldraskap, om skattepolitik och miljöfrågor. Men det måste också handla om sexualitet och rätten till sin egen kropp. Om förbättrad sexualundervisning i skolan och på lärarprogrammet, om stärkt stöd till kvinno- och tjejjourer, om skärpt lagstiftning när det gäller våldtäkt och prostitution. För vad kan vara viktigare och vad kan vara mer politiskt än det som samtidigt är allra mest privat?

Nu lämnar jag över stafettpinnen till nästa skribent: Christian Valtersson!

Filed under: Feminism by Ida Legnemark