Idag vankas det PRIDE-parad i Stockholm, finalen på en oerhört politisk PRIDE-vecka. Alla jublar dock inte, på Borås tidnings ledarsida kritiseras hela HBT-Sverige för att vara intolerant och driva sina egna frågor som mänskliga rättigheter-frågor. Allt handlar väl om att de är sura över att KD kallats homofoba och att Hägglund var enda partiledaren som inte deltog i partiledardebatten igår…

Nåväl, PRIDE-veckan till ära har i alla fall jag och Carl-Gustaf Hedén skrivit en debattartikel om ”smittskyddslagen”, som igår kunde läsas i GT:

Den svenska hiv-lagstiftningen är exceptionellt repressiv med hårda straff och mycket långtgående möjligheter till tvångsisolering. De senaste veckorna har den så kallade informationsplikten debatterats intensivt, bland annat på Dagens nyheters ledarsida. Smittskyddslagens informationsplikt innebär att den som har hiv alltid måste berätta det för tilltänkt sexualpartner, men också att man måste berätta om sin blodsmitta vid läkar- och tandläkarbesök. Lagen uppkom för att skydda människor från att smittas, men har i själva verket visat sig hindra preventionsarbetet. Det är därför hög tid att se över lagstiftningen och utforma lagar som inte stigmatiserar och diskriminerar. Tillsammans med god tillgång på information är detta den bästa vägen för att bekämpa spridningen av hiv.

Att medvetet smitta någon med hiv är straffbart. Som hiv-positiv har man i Sverige en skyldighet enligt lag att informera eventuella sexpartners om sin hiv-status. En sådan lag kan för många verka rimlig, men det den gör är att hela ansvaret för hiv läggs hos de hiv-positiva, vilket inte är en framkomlig väg att hindra smittospridningen i samhället. De allra flesta hiv-positiva tar naturligtvis ett stort ansvar för att hindra spridning. Det finns några få personer som inte självmant gör det, men att tro att hot om fängelsestraff ska få dessa att upplysa sexualpartners om sin sjukdom är absurt. Samhället måste istället satsa på stöd och minskade fördomar. Det som krävs är en förståelse för att hiv finns här mitt ibland oss och att säkert sex är både hiv-positiva och hiv-negativas ansvar. Hiv är inte den dödsdom det var tidigare, utan tack vare bromsmedicinerna en kronisk sjukdom människor lever länge med. Det kräver ett nytt synsätt för att hindra spridning.

De flesta som drabbas av hiv smittas dessutom av någon som inte känner till sin hiv-status och alltså inte kan informera om den. Informationsplikten invaggar på så sätt människor i falsk trygghet – man tar risken att ha oskyddat sex eftersom man tar för givet att ens partner inte är smittad. Många undviker också att testa sig av rädsla för den stigmatisering ett hiv-positivt besked skulle innebära, på så sätt riskerar lagen att öka spridningen. Ironiskt nog är det dessutom så att en person som står under behandling och tar bromsmedicin sänker sin virushalt och därmed också sin smittsamhet, medan den som nyligen smittats och är omedveten om sin hiv utgör en betydligt större risk för sin partner.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den nuvarande smittskyddslagen motverkar sitt ursprungliga syfte, att minska spridningen av hiv. I stället stigmatiserar och diskriminerar den redan utsatta sjuka och avskräcker människor från att testa sig. Den hårda, straffinriktade linjen har skapat fördomar mot hiv-positiva och målat upp en bild av att sjukdomen har med kriminalitet att göra. På så sätt har man i Sverige skapat ett läge där väldigt få hiv-positiva väljer att leva öppet. Man bekämpar inte sjukdomar genom att kriminalisera de sjuka, man hindrar inte spridningen genom att tysta ner och gömma undan hiv. Det behövs en ny smittskyddslag och det behövs aktivt förebyggande arbete och information, inte minst bland våra ungdomar. Hiv-positiva måste få stöd att orka leva öppet med sin sjukdom. Alliansregeringen har hittills ignorerat detta, men med en rödgrön regering hoppas vi att frågan får den uppmärksamhet den förtjänar.

Carl-Gustaf Hedén, hiv-positiv riksdagskandidat (V) Storstockholm
Ida Legnemark, riksdagskandidat (V) Södra Älvsborg

Filed under: HBT, Val 2010 by Ida Legnemark