Jag funderar: hur många jämnåriga kvinnor känner jag som aldrig utsatts för hot om sexualiserat våld eller tvingats till sex de inte velat vara med på? De är nog inte många. Men allt för sällan har vi pratat om det. Skuldkänslor och pinsamhetsklumpen i magen som ropar ”jag dör hellre än berättar för någon”. Känslan av att jag och mina upplevelser är isolerade, mitt individuella problem. Inte en del av något större, av en struktur. Kanske är det #prataomdet:s största förtjänst, att det synliggör ett enormt samhällsproblem. Kanske kan #prataomdet vara startskottet för en verklig förändring?

Som alla goda initiativ med feministisk ansats, ”belönas” naturligtvis #prataomdet med sin beskärda del av irriterade ifrågasättare. Värst blir det när man försöker påvisa att ”den sexuella gråzonen” (ja, det vi andra kallar våldtäkt eller sexuella övergrepp…) är något man får räkna med. Det känns inte heller helt okej när andra bloggare ifrågasätter om det verkligen är nyttigt att prata öppet på nätet om sexuella erfarenheter – hmm, det är väl ingen som tvingar oss att skriva om det?

I vilket fall som helst välkomnar jag debatten, det är inte en dag för tidigt att vi vågar börja prata om sex och övergrepp – det är en i högsta grad politisk fråga.

Filed under: Feminism by Ida Legnemark