Bättre sent än aldrig, idag publicerade BT min debattartikel om förra veckans våldtäktsmål i Malmö. Läs den här:

”Hovrätten friar två män från våldtäkt mot barn och mildrar straffet för en koppleridömd i den uppmärksammade härvan runt en 14-årig förståndshandikappad flicka i Malmö”, denna rubrik toppade under fredagen den 18 februari ett flertal svenska nyhetssidor. För oss som saknar juridisk utbildning och inte varit med under rättegången är det kanhända svårt att uttala sig om domen, men den väcker onekligen många frågor.

2010 anmäldes 16 900 sexualbrott i Sverige, 40% av dessa var våldtäkter. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) menar att detta enbart är så lite som 10-20% av alla sexualbrott anmäls. Varför anmäls inte fler? För mig är förklaringen enkel; för att dessa brott inte tas på allvar, för att de som anmäler dessa brott ifrågasätts och skuldbeläggs.

I det aktuella målet har ett flertal män medgivit att de haft sex med den 14-åriga förståndshandikappade flickan, men flickans beskrivningar av våldtäkterna anses ”detaljlösa” och koppleriet hon utsatts för bedöms dessutom ”inte ha varit en tillräckligt allvarlig integritetskränkning”. Jag kan inte säga om domen ur juridisk synvinkel är riktig eller inte – men ur mänsklig synvinkel är det omöjligt att förhålla sig neutral. Inte för att straffen inte är tillräckligt hårda, utan för att domen innebär ett ifrågasättande av barns rätt att slippa bli sexuellt utnyttjade. Det är vidrigt.

Budskapet till unga tjejer i Sverige är glasklart: ni, tjejer, skall ta ansvar för killarnas sexualitet. Ni skall akta er för att utsätta er för risker som att gå hem ensamma på kvällen eller flirta med en okänd kille på krogen. Skyll er själva om något händer! Visst kan ni anmäla, men då kommer varenda kort kjol ni burit, varenda pojke ni kysst, varenda drink ni druckit anföras som bevis att det var ert eget fel.

Problemet är emellertid inte den berusade tjejens korta kjol eller den förståndshandikappade flickans godtrogenhet. Problemet är samhället som ursäktar eller till och med accepterar övergreppen. Problemet tar sig uttryck i illvilliga rykten om ”billiga” tjejer som inte håller på sig, i märkliga frågor i rättssalen om klädsel och alkoholvanor, som i vilken annan rättegång som helst ansetts ovidkommande. Problemet bottnar i en ojämställd samhällsstruktur, som än idag 2011, accepterar att män värderas högre än kvinnor.

Då och då lockas man tro att vi har kommit en bit på vägen mot ett mer jämställt och rättssäkert samhälle – när författaren Katarina Wennstam med stor skicklighet visar på rättsväsendets orimligheter i våldtäktsdomar, när Bjästa-fallet upprör tusentals svenskar, när kampanjen ”prata om det” visar hur vanligt förekommande sexuella övergrepp är. Uppenbarligen har vi dock inte kommit tillräckligt långt. Egentligen är det inte konstigt. Så länge samhället i stort inte är jämställt, så länge kvinnor tjänar mindre än män, gör mer obetalt hemarbete och i mindre utsträckning än män har del i makt och inflytande är det tyvärr logiskt att man inte heller anser att kvinnor i lika hög grad som män har rätt att bestämma över sin egen kropp. För att få en positiv förändring krävs det dels att man slutar förvänta sig att tjejer skall ta ansvar för killars sexualitet, dels ett jämställdhetsarbete på bred front med målet att bygga ett säkert och rättvist samhälle för både kvinnor och män.

Filed under: Feminism by Ida Legnemark