Idag är det IDAHO-dagen, internationella dagen mot homo- och transfobi. RFSL uppmärksammade detta med manifestation på Stora torget och jag var en av de inbjudna talarna. Hedrande! Mitt anförande kan du läsa här:

Jag heter Ida Legnemark och är gruppledare för Vänsterpartiet i Borås, till vardags jobbar jag som högstadielärare. Jag är glad att jag har blivit inbjuden att tala här idag – det är inte första gången och kanske inte sista heller, för så länge det finns behov av en dag mot homofobi ska vi självklart fortsätta att samlas den 17 maj varje år.

Som vänsterpartist pratar jag ofta om ökande klassklyftor, om barnfattigdomen som växer i Sverige – något som förtjänar all uppmärksamhet det kan få, men i vårt samhälle i Sverige 2011 finns det också ojämlikhet som inte grundas i ekonomiska förhållanden. Det handlar om rätten till sin egen kropp och sexualitet, rätten att få fara sig själv. Att slippa känna rädsla och oro för att man bryter traditionella normer. Va? Den rätten har man väl i Sverige 2011, tänker kanske ni. Jo, visst har vi många rättigheter i Sverige, i alla fall formellt sett, om man ser till vad som står i lagen. Men hur ser det ut i verkligheten?

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det som är okej enligt lagboken och det som är okej enligt normerna på en vanlig svensk högstadieskola. Det är inte en slump att bög är det vanligast förekommande skällsordet bland unga killar, det är inte en slump att unga hbt-personer mår avsevärt mycket sämre än sina hetero-kompisar. Speciellt utsatta är unga transpersoner. Det handlar om ungdomar som dagligen möter antingen fördomar eller osynliggörs. Detta är resultatet av att vi har normer som ligger decennier efter en hyfsat progressiv lagstiftning. Att de outtalade, underförstådda reglerna på skolor, fritidsgårdar och arbetsplatser fortfarande säger att det är skumt att bli kär i någon av samma kön och att det är något fel på den som inte väljer kläder utifrån vad tjejer och killar förväntas ha på sig

För någon månad sedan var RFSL på min skola och träffade elever i årskurs 9, bara 2 av cirka 150 tyckte att skolan tidigare under deras högstadietid tagit upp hbt-frågor på ett tillräckligt bra sätt, så gott som alla var positiva till RFSL:s besök.

Både i mitt jobb som lärare och som fritidspolitiker försöker jag lyfta de här frågorna – det finns ett värde i ett normkritiskt förhållningssätt både i skolan, i politiken och samhället i stort. Vill man förändra värderingar och bemöta fördomar ska man börja tidigt, därför tror jag att skolan har en nyckelroll. För några veckor sedan debatterade vi obligatorisk hbt-undervisning i Borås stads skolor i kommunfullmäktige. Jag hade skrivit en motion som kort sagt gick ut på att sätta större press på våra skolor att bjuda in t.ex. RFSL för att informera. De flesta var ganska positiva till mer hbt-undervisning, men ett parti kunde så klart inte låta bli att kalla mig för sexualradikal och anklaga mig för att ha alla möjliga onda avsikter. Och visst, är det radikalt att vilja göra något konkret för alla människors lika värde, för att hbt-personer inte längre ska osynliggöras i skolan, då kallar jag mig gärna radikal. Jag hoppas att det dyker upp fler radikala personer i Borås-politiken inom kort!

Jag tror personligen också att det är avgörande att inte bara prata om hbt i skolan, utan att eleverna också får träffa människor som lever öppet som hbt. Utan förebilder osynliggörs man och det är lika kränkande som att bli fördomsfullt bemött.

Förutom att arbeta med de här frågorna i skolan behöver även kommunen och regionen som arbetsgivare bli kunnigare, både för att ta hand om sina anställda på bästa sätt, men också för att brukarna ska behandlas som individer och inte utifrån kön. Inte minst inom hälso- och sjukvården är det viktigt. När det gäller transpersoner driver Vänsterpartiet på nationellt plan bland annat att lagen om fastställelse av könstillhörighet ändras, t.ex. genom att ta bort de absurda kraven på sterilisering och att man ska vara ogift för att få behandling

Avslutningsvis vill jag säga att alla vi som har samlats här idag gör det för att visa att vi vägrar låta bakåtsträvande samhällskrafter sätta agendan. Vi fortsätter uppmärksamma IDAHO-dagen, för vi vet att det behövs. Vi för en kamp mot fördomar, för alla människors lika värde och möjligheter. Det är så klart en kamp vi inte bara bedriver den 17 maj varje år, utan varje dag – 365 dagar per år, tills vi uppnått vårt mål. Ett jämlikt samhälle.

Filed under: HBT by Ida Legnemark