I dagens BT (tyvärr inte på nätet än) skriver två moderata riksdagsledamöter om varför de anser sitt parti vara det självklara alternativet för alla lärare som vill ha högre lön… det får givetvis inte gå obemärkt förbi! Här är mitt svar:

Konkreta åtgärder för att höja läraryrkets status

Margareta Pålsson och Jan Ericson försöker i en debattartikel i BT (4/8) lansera Moderaterna som lärarnas parti. Nu ska läraryrkets status höjas och därmed även lönen – hur det ska gå till rent konkret är dock mycket oklart. Pålsson och Ericson tycker sig ha belägg för att (M) redan prioriterar lärarlönerna. Anledning? Jo, att de M-ledda kommunerna Skurup och Svedala haft bäst löneutveckling för lärare mellan 2007 och 2010. Man kunde önskat att Ericson sett sig om i sin egen valkrets, då kunde slutsatsen ha blivit en annan. I Borås (M-styrt under samma period) har snarare principen om att lärarnas löneavtals golv även fått utgöra tak varit rådande.

Det vore dock billigt att påstå att de låga lärarlönerna beror på snåla, illvilliga kommunpolitiker och att tro att det räcker med en enkel uppmaning till desamma att följa Skurups exempel är föga handlingskraftigt. I stället bör man fråga sig varför lärarna under lång tid halkat efter andra yrkeskategorier i löneutvecklingen. Två avgörande orsaker är kommunaliseringen av skolan och det fria skolvalet.

• När staten avsade sig ansvaret för skolan förändrades de öronmärkta statliga skolpengarna till sektorsbidrag, skolan fick börja konkurrera om sina resurser med övriga kommunala verksamheter, som äldreomsorg, kultur och fritid - likvärdigheten kommunerna emellan har då minskat. Under de senaste årens högerregering har skatterna sänkts och därmed även statsbidragen till kommunerna – skolan har således fått mindre resurser.
• Det fria skolvalet möjliggjorde inte bara elevens rätt att själv välja skola, utan öppnade även en helt ny marknad för vinstdrivande företag, möjligheten att plocka svenska skattemedel ut ur landet till så kallade skatteparadis – utmärkt för aktieägarna, men uselt för såväl elever som för lärarnas löneutveckling.

Den logiska slutsatsen av detta är att de behövs ökad statlig styrning av resurstilldelningen till skolan – och kanske än viktigare, en ökad resurstilldelning! Dessutom bör lagstiftningen ses över, så att möjligheten att omvandla gemensamma skattemedel till privata vinster undanröjs.

Ska man locka fler att välja läraryrket måste lönerna höjas. Det finns emellertid ytterligare en fråga som omgående måste prioriteras; det handlar om lärarnas arbetsmiljö. Den stress som stora klasser och ändrade arbetsförhållanden orsakar gör att många lämnar läraryrket bara efter ett fåtal år. De senaste åren har läraryrket byråkratiserats, allt större krav ställs på exempelvis dokumentation, detta förväntas hinnas med samtidigt som mer traditionella läraruppgifter som lektionsplanering, rättning och föräldrakontakter. Samtidigt ser elevunderlaget annorlunda ut jämfört med tidigare år, många barn och ungdomar har behov av socialt stöd och när elevhälsoteamen krymper tvingas lärarna även göra kuratorns, sköterskans och psykologens arbete. Härutöver vittnar många undersökningar om ökad oro bland lärare för hot och våld från elever. Förutom lönen finns det således all anledning att förbättra arbetsmiljön om man vill göra läraryrket mer attraktivt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att även om (M) saknar konkreta förslag för att höja läraryrkets status, lön och popularitet, så är det enkelt för mig, som lärare och vänsterpartist, att presentera vad jag tycker bör göras:

• Höj lärarlönerna – möjliggör detta genom ökat statligt ansvar för skolan eller rimlig resurstilldelning genom statsbidragen. Undanröj möjligheten för privata bolag att omvandla skattemedel till aktievinster.
• Förbättra lärarnas arbetsmiljö – mindre klasser ger läraren tid och möjlighet att möta alla barns behov.
• Låt lärarna vara lärare – utökade elevhälsoteam för att möta sociala behov ger lärarna möjlighet att fokusera på det pedagogiska arbetet.

Filed under: Lokalpolitik, Skolpolitik by Ida Legnemark