Fyra veckor kvar, sedan utökas familjen Legnemark med ytterligare en medlem. Efter att under ett halvårs tid besvarat frågan ”Men hur MÅR du?” X antal gånger per dag börjar jag känna mig rätt less på ”Jo tack, som vanligt”. Antagligen är jag skittråkig som varken spyr på morgonen eller redan till 110% gått in i mamma-dvala. Att jag dessutom kan med att springa på politiska möten stup i kvarten gör väl inte saken bättre, kan jag tänka mig… Därmed inte sagt att allt är precis som vanligt. Det finns tusen saker jag oroar mig över nu, som jag aldrig reflekterat över innan, mest privatsaker, men även ett och annat med en politisk dimension (ja, ni vet ju att det privata ÄR politiskt!).

Idag upplevde jag till exempel något som närmast kan beskrivas som mamma-noja i bokhandeln i Knalleland. Noja av det mer politiska slaget. Uppdelningen av flick- respektive pojksaker återfinns nämligen inte bara i leksaksaffären och klädbutiken, utan även på Bokia. Ett hemskt exempel: inför skolstarten kan man skaffa sig ”top model-utrustning” i läckert cerise färg med anorektiska seriefigurer på, eller ”top agent-utrustning” i grått och blått om man hellre vill det. Fast just det, det handlar ju inte så mycket om vad man vill ha, som om man är tjej (=modell) eller kille (=agent). Så tråkigt! Tur att bebisen inte börjar skolan än på sju år… kanske hinner något förändras till dess? Än värre exempel kan finnas i bokhyllan med pekböcker i rosa om prinsessor och blått om bilar. Hur kan man ens komma i närheten av jämställd uppfostran, när hela samhället delar upp människor efter kön redan från dag ett?

Hur som helst, i några veckor till är min bebis bara ”bebisen” och på frågan om jag vet om det blir en flicka eller pojke kan jag än så länge svara ”vet inte, det spelar ingen roll”. Och jag hoppas att det är sant.

Filed under: Feminism by Ida Legnemark